Jag är den första att erkänna att jag och teknik inte fungerar. Alls.

Däremot tycker jag det är väldigt spännade med teknik och det är kul med ny teknik.

Så jag var inte svårövertalad häromdagen när frågan om jag ville följa med och titta på ytterligare en i mängden av alla hushållsmaskiner "Vi bara måste ha" dök upp. Ett tillfälle för mig att för några ögonblick fördjupa mig i världen av nya spännande tekniska prylar. Det jag länge funderat på var att köpa en ny ljudanläggning. Den vi har är gammal och det har kommit en hel del coola grejer sedan dess, minst sagt.

Jag strosade omkring och fastnade nästan omgående framför Bose. Häfitiga grejer. Snyggt, rent, trådlöst. Jag tryckte på play knappen och det bara dundrade i högtalarna. Högsta volym. Givetvis fanns ingen volymknapp. Vad som kändes som en evighet var nog bara några sekunder innan en ung säljare kom fram och på något magiskt sätt sänkta volymen. "Kan jag hjälpa till?" frågade han. Jag tittade upp och såg en yngling, inte mer en fjorton tänkte jag, med finnar och stripigt, otvättat hår. Den röda uniformsskjortan som alla anställda har, slitna jeans och ett par smutsiga converse. Jag inser att jag nått den åldern när alla jag kan be om hjälp i liknande affärer är cirka trettio år yngre än mig. Bara att gilla läget. Jag granskade honom från topp till tå och fastnade vid namnbrickan fäst vid vänster bröstficka; Birk. Birk, är inte det ett smeknamn. Ytterligare ett tecken på ett det skiljer minst trettio år mellan mig och Birk.

"Den här" började jag "är den bra? Vad är det för fråga? Vad ska han svara på det? Tyvärr är det en typisk inledande fråga när man inte har en aning om vad man egentligen borde fråga. Bara att inse att jag är på fel plats och kan bara hoppas att ynglingen framför mig förstår mina behov. Jag lägger de närmaste årens musikupplevelser i händerna på....Birk. Birk började genast tala om alla finesser och fördelar med Bose i allmänhet och den modell jag stod framför i synnerhet. Jag fattade inte någonting. Helt plötsligt tar han upp sin Iphone, bläddrar vant fram vad som ser ut som en fjärrkontroll och manövrerade på något underligt sätt hela anläggningen från sin egen mobil. Imponerande. "Det är jättelätt. Du laddar ner alla skivor du har och sedan styr du från datorn eller mobilen. Du kan även köra Spotify." "Perfekt" sa jag utan att egentligen ha en aning om vad han menade.

Alla mina skivor? Jag har några backar med gamla vinylskivor. Hur laddar man över dem? För att inte tala om alla mina kassetband jag spelat in otal antal Trax program på. Ibland lät jag bandet bara gå och ibland var jag ambitiös och "pausade" mellan låtarna så man slapp lyssna igenom all Kaj Kindvalls mellansnack.

Vet inte hur men med ord som; Enkelt, okomplicerat, nolltid, upplevelse, blev jag övertygad. Sagt och gjort, jag slog till och köpte senaste generationens musikanläggning. Det sista argumentet var: Du behöver inte ens docka!" Har ingen aning om vad han menade men väl hemma var det ett av de starkaste argumenten jag använde. Ett annat starkt argument var att vi inte skulle börja med min mobil utan eftersom det inte bara var jag som skulle kunna använda anläggningen var det bar om andras mobiler också var uppkopplade. Sagt och gjort. Ganska snart dock frågan på dataskärmen upp om jag  ville uppdatera mobilen. Visst, man vill ju ha det senaste tänkte jag och tryckte mig fram enligt menyns instruktioner. Helt plötsligt hamnade jag i ett läge med en fråga om jag ville starta om mobilen som ny. Ooopps... Vad hade jag nu gjort? Håll jag på att radera allt som fanns där innan? Jag blev väldigt noga och utförligt informerad om att det "fanns 673 bilder där" och det var nog säkrast för mig att de fanns kvar annars... Jag hade hamnat i ett dödläge. Min tekniska kunskap sa mig att alla bilder var raderade liksom annan viktig information som fanns på den mobilen. Varför hade jag inte börjat med min egen? Hur tusan kunde jag hamna i den har situationen? Jag skulle ju bara installera lite snabbt för att komma igång med nya musikanläggningen. Försökte övertyga om att läget visst var under kontroll samtidigt som jag ivrigt letade efter supportnumret till Apple. Jag fann det, slog det men hur stor är sannolikheten egentligen att de har öppet så här sent en lördag. Men det var det. Perfekt. Det som inte var perfekt var min beskrivning av ärendet. Efter en del lotsande och tryckande hamnade jag i omstartsläge vilket skulle ta ett tag. Jag tackade för hjälpen och lade på. Efter några minuter återkom displayen till ursprungsläget, inget hade hänt. Med darr på rösten försäkrade jag att allt var under kontroll och att detta var precis vad jag hoppades skulle hända (vilket det givetvis inte var men i krig och kärlek är som bekant allt tillåtet). Jag ringde upp Apple igen och samma procedur upprepades. Jag ringde upp igen med ytterligare ett likartat resultat. När jag så ringde för fjärde gången och supporten kunde se hur många gånger jag försökt fick jag komma till en "senior" handläggare. Bra. Ett litet hopp tändes om ett resultat denna gång med en mer positiv utgång. Jag har nu tillbringat en dryg timme hos supporttgruppen och de informerade mig att de stänger om en kvart. Pressen ökar. Får jag inte ordning på det nu är jag dödens lammunge. Det måste unvikas. Till varje pris. 

På något mirakulöst sätt lyckades mobilen bli uppdaterad OCH alla bilder och allt annat var kvar. Trodde inte det var sant. Vilken lättnad. För alla inblandade. Nu har jag alltså lagt närmare två timmar på en helt meningslös uppgift som inte tagit mig ett dugg närmare mitt egentliga mål: att få en musikanläggning som gick att beskrivas med orden; enkelt, okomplicerat, nolltid, upplevelse. Jag insåg snabbt det omöjliga i uppgiften som låg framför mig och idag tog jag det lätta beslutet att lämna tillbaka anläggningen. Vi tar det vid ett senare tillfälle och till dess njuter vi av vinyl, kasset och CD. Härligt.