Helg med allt vad det innebär.

Den här helgen är det födelsedag i familjen. Två stycken närmare bestämt.

Det innebär fest, middag, tårta och allt som därtill hör. Lördagen går helt i förberedelsernas tecken.

Det började redan vid tiotiden på förmiddagen och som brukligt började jag bakifrån, med efterrätten.

Födelsedagskalas kräver tårta. 17 personer kommer så det krävs väl minst två större tårtor. Hallontårtor.

En brist jag har är att jag sällan följer recept vilket resulterade i att jag fick göra åtta tårtbottnar för att därefter välja ut de sex bästa. Amatör.Det blev tre lager på varje. Hallonsås jag själv gjort. Vaniljkräm och överst krossad ananas. Tar man det man själv gillar måste det ju bli bra eller hur. Fick göra vaniljkrämen tre gånger innan den fick rätt konsistens. Amatör.

Därefter stekte jag på köttet. Lamminnerfile. Fem kilo.Egentligen ska man ha en termometer men det hade inte jag. Amatör. Jag gick på känsla. Köttet snabbmarinerades i olja, salt, peppar och rosmarin.Jag kände på köttet på mitten och det i kombination med att den fått en trevlig yta fick fungera som "termometer". Dagen innan hade jag grillat grissida i ugnen i någonstans 14 - 15 timmar.

När köttet var klart skalades och kokades potatis. Skalen behålls för att friteras och användas till dekoration.

Till sås använder jag S:t Agur i kombination med cremefraiche och lite buljong. 17 stora champinjoner steks i ugn i kombination med sparris till dekoration. Känns som allt är under kontroll men jag vet att det kommer bli ont om tid. Fyra timmar kvar. När jag har så här full koll med så lång tid kvar brukar jag tyvärr flumma iväg i vad jag kallar "Youtubeefterfestmumbojumbo". Fast det inte är efterfest. Det brukar vara alldeles för länge, i detta fall en dryg timme och en halv. Därefter ut och hämta ved och sätta igång en brasa. Mysigt, fast det tar också längre tid än jag räknar med. Helt plötslig är det bara en timme kvar. Fram med kavring och räkröran jag förberett. Champangen på kylning. Machallerna, höll på att glömma machallerna. Ut och få igång dem, inte helt lätt. Kallt, fuktigt och kocken i t-shirt och träskor.

Tjugo minuter kvar. Ungdommarna kommer. Kul. Fastnar lite med dem. Måste catcha up som kidsen säger. Helt plötsligt börjar gästerna komma. Stress. Allt som ska vara varmt är i ugnen. Fram med sjutton tallrikar och dags att börja lägga upp. Tar fram potatisen, pressar den, lägger i smör och mjölk och rör om med en sked. Kryddar med salt och peppar. Börjar lägga upp. Klockan 12, potatismos och därefter i klockvis ordning; grillad grissida, lammfile skuren i små fina fileer, champinjon, sparris. På potatismoset lägger jag lättsaltade potatisskal som dekoration. Såsen ställer jag i en skål så folk får ta själva.

Mitt i förberedelserna ropas jag ut för skål och födelsedagssång. Upptäcker att jag har en skitig T-shirt på mig men det tar jag inget extra för. Glömmer nästan bort vitlöksbrödet så det blir något mer tillagat än planerat men det märks inte. Ut med sjutton tallrikar, vin i vinkaraffer och äntligen får jag också sätta mig. Gästerna kom vid fem och vi började äta vid halvsju. Amatör. Köttet var magiskt. Proffs.

Middagen var högljudd, uppslupen, med några mer eller mindre genomtänkta tal. Trevligt. Omgiven av folk man tycker om och som tycker om en. Toppen. De trevligaste blev kvafr till sist och några stannade till och med över. Somnar tre och en halv sekund efter jag lagt huvudet på kudden. Trött, mätt, glad i omvänd ordning.

Jag är den första att erkänna att jag och teknik inte fungerar. Alls.

Däremot tycker jag det är väldigt spännade med teknik och det är kul med ny teknik.

Så jag var inte svårövertalad häromdagen när frågan om jag ville följa med och titta på ytterligare en i mängden av alla hushållsmaskiner "Vi bara måste ha" dök upp. Ett tillfälle för mig att för några ögonblick fördjupa mig i världen av nya spännande tekniska prylar. Det jag länge funderat på var att köpa en ny ljudanläggning. Den vi har är gammal och det har kommit en hel del coola grejer sedan dess, minst sagt.

Jag strosade omkring och fastnade nästan omgående framför Bose. Häfitiga grejer. Snyggt, rent, trådlöst. Jag tryckte på play knappen och det bara dundrade i högtalarna. Högsta volym. Givetvis fanns ingen volymknapp. Vad som kändes som en evighet var nog bara några sekunder innan en ung säljare kom fram och på något magiskt sätt sänkta volymen. "Kan jag hjälpa till?" frågade han. Jag tittade upp och såg en yngling, inte mer en fjorton tänkte jag, med finnar och stripigt, otvättat hår. Den röda uniformsskjortan som alla anställda har, slitna jeans och ett par smutsiga converse. Jag inser att jag nått den åldern när alla jag kan be om hjälp i liknande affärer är cirka trettio år yngre än mig. Bara att gilla läget. Jag granskade honom från topp till tå och fastnade vid namnbrickan fäst vid vänster bröstficka; Birk. Birk, är inte det ett smeknamn. Ytterligare ett tecken på ett det skiljer minst trettio år mellan mig och Birk.

"Den här" började jag "är den bra? Vad är det för fråga? Vad ska han svara på det? Tyvärr är det en typisk inledande fråga när man inte har en aning om vad man egentligen borde fråga. Bara att inse att jag är på fel plats och kan bara hoppas att ynglingen framför mig förstår mina behov. Jag lägger de närmaste årens musikupplevelser i händerna på....Birk. Birk började genast tala om alla finesser och fördelar med Bose i allmänhet och den modell jag stod framför i synnerhet. Jag fattade inte någonting. Helt plötsligt tar han upp sin Iphone, bläddrar vant fram vad som ser ut som en fjärrkontroll och manövrerade på något underligt sätt hela anläggningen från sin egen mobil. Imponerande. "Det är jättelätt. Du laddar ner alla skivor du har och sedan styr du från datorn eller mobilen. Du kan även köra Spotify." "Perfekt" sa jag utan att egentligen ha en aning om vad han menade.

Alla mina skivor? Jag har några backar med gamla vinylskivor. Hur laddar man över dem? För att inte tala om alla mina kassetband jag spelat in otal antal Trax program på. Ibland lät jag bandet bara gå och ibland var jag ambitiös och "pausade" mellan låtarna så man slapp lyssna igenom all Kaj Kindvalls mellansnack.

Vet inte hur men med ord som; Enkelt, okomplicerat, nolltid, upplevelse, blev jag övertygad. Sagt och gjort, jag slog till och köpte senaste generationens musikanläggning. Det sista argumentet var: Du behöver inte ens docka!" Har ingen aning om vad han menade men väl hemma var det ett av de starkaste argumenten jag använde. Ett annat starkt argument var att vi inte skulle börja med min mobil utan eftersom det inte bara var jag som skulle kunna använda anläggningen var det bar om andras mobiler också var uppkopplade. Sagt och gjort. Ganska snart dock frågan på dataskärmen upp om jag  ville uppdatera mobilen. Visst, man vill ju ha det senaste tänkte jag och tryckte mig fram enligt menyns instruktioner. Helt plötsligt hamnade jag i ett läge med en fråga om jag ville starta om mobilen som ny. Ooopps... Vad hade jag nu gjort? Håll jag på att radera allt som fanns där innan? Jag blev väldigt noga och utförligt informerad om att det "fanns 673 bilder där" och det var nog säkrast för mig att de fanns kvar annars... Jag hade hamnat i ett dödläge. Min tekniska kunskap sa mig att alla bilder var raderade liksom annan viktig information som fanns på den mobilen. Varför hade jag inte börjat med min egen? Hur tusan kunde jag hamna i den har situationen? Jag skulle ju bara installera lite snabbt för att komma igång med nya musikanläggningen. Försökte övertyga om att läget visst var under kontroll samtidigt som jag ivrigt letade efter supportnumret till Apple. Jag fann det, slog det men hur stor är sannolikheten egentligen att de har öppet så här sent en lördag. Men det var det. Perfekt. Det som inte var perfekt var min beskrivning av ärendet. Efter en del lotsande och tryckande hamnade jag i omstartsläge vilket skulle ta ett tag. Jag tackade för hjälpen och lade på. Efter några minuter återkom displayen till ursprungsläget, inget hade hänt. Med darr på rösten försäkrade jag att allt var under kontroll och att detta var precis vad jag hoppades skulle hända (vilket det givetvis inte var men i krig och kärlek är som bekant allt tillåtet). Jag ringde upp Apple igen och samma procedur upprepades. Jag ringde upp igen med ytterligare ett likartat resultat. När jag så ringde för fjärde gången och supporten kunde se hur många gånger jag försökt fick jag komma till en "senior" handläggare. Bra. Ett litet hopp tändes om ett resultat denna gång med en mer positiv utgång. Jag har nu tillbringat en dryg timme hos supporttgruppen och de informerade mig att de stänger om en kvart. Pressen ökar. Får jag inte ordning på det nu är jag dödens lammunge. Det måste unvikas. Till varje pris. 

På något mirakulöst sätt lyckades mobilen bli uppdaterad OCH alla bilder och allt annat var kvar. Trodde inte det var sant. Vilken lättnad. För alla inblandade. Nu har jag alltså lagt närmare två timmar på en helt meningslös uppgift som inte tagit mig ett dugg närmare mitt egentliga mål: att få en musikanläggning som gick att beskrivas med orden; enkelt, okomplicerat, nolltid, upplevelse. Jag insåg snabbt det omöjliga i uppgiften som låg framför mig och idag tog jag det lätta beslutet att lämna tillbaka anläggningen. Vi tar det vid ett senare tillfälle och till dess njuter vi av vinyl, kasset och CD. Härligt.

Häromdagen fick jag en bok i present - En doft av Champange.

Författaren till boken har PROVAT och BETYGSATT inte mindre än 8000 (ÅTTATUSEN) olika Champanger.

Vilken passon, dedikation. Vilket intresse. Boken är tjock som en bibel med en hård kant i gul guld.

Väldigt elegant. Känns lyxig. Jag kan inte påstå att jag är jätte intresserad av Champange.

Den ska vara kall, torr och gratis var det någon som sa.

I unga år var relationen till denna ädla dryck kall. Och då var det inte Champangen som var kall utan jag där jag stod ute på någon tomt runt tolvslaget på nyårsafton utan vare sig jacka eller kavaj och försökta med blåfrusna fingrar få upp korkj....n för att sedan avnjuta det, som inte kom på mig eller någon i min närhet, antingen direkt ur flaskan eller i medhavd plastmugg. Det sistnämnda var uteslutet så det blev ur flaskan.

Nuförtiden har jag lärt mig att ju bättre Champange desto tidigare på kvällen. En del matigare går utmärkt till varmrätt, de något torrare till förrätt och de lite sötare till desserten. Det är också spännande att exprimentera lite med temeraturen för att hitta sin favorit. Inte för kall men mer kall en ljummen om ni frågar mig.

Tillbaka till En doft av Champange. Det är med en väldig inlevelse författaren tar oss med till olika distrikt, vingårdar, årgångar etc. Alltid med en kommentar. Ett betyg, både om Champangen skall drickas just nu samt ett max betyg den som mest kan uppnå. Vinner den på att lagras? Jag måste erkänna att jag kommer på mig själv sittandes timvis bläddrandes i den här boken. Facinerad av denna mytomspunna dryck men framförallt av författaren lidelse, passion för denna ädla dryck.

Risken är stor att man blir så uppe i det man lär sig att man snart inte kan förstå varför man vid uppnådd ålder inte tidigare har påbörjat en samling årgångschampanger. Risken för den egna plånboken det vill säga. Sen har vu ju det där med lagring. Flaskan ska ligga svalt, mörkt och just ligga. Den får inte stå då kan korken torka och krympa och vinet kan oxideras och påverkas och kolsyra kan försvinna och det vore ju KATASTROF.

Flaskan ja, en årgångschampange göres som vi alla förstår bäst i en Magnumbutelj. Men det var väl ingen som trodde något annat. Även om det kommer dröja innan jag kan kalla mig något som ens snuddar vid att förstå denna spännande dryck så kommer jag hedanefter gå in för varje glas Champange som kommer i min väg med stor entusiasm och vilja att hitta alla de där smakerna som kittlar på tungan och dansar en försiktig vals över gommen för att sedan explodera i en smaksensation som fyller mina sinnen och gör att för ett litet ögonblick tiden till synes stannar upp. 

Och i väntan på nästa tillfälle sitter jag där, i min läsfåtölj, uppslukad av min bok, och är så lycklig.

Socialt umgänge

Vänner, grannar, arbetskamrater, familj, släkt.

Olika sociala mötesplatser i olika sammanhang ger olika sociala roller.

Vänner - gamla och nya, de utbytbara, de du alltid har och de tror du har men som sviker i kniviga situationer.

Grannar - den gemensamma nämnaren är att de valt och bo i samma område. Boendet är en väldigt stor del i våra liv så nämnaren ska inte underskattas men definitivt inte överskattas.

Arbetskamrater - arbetsgivaren gemensamma nämnaren. De lyckliga som finner sitt arbete intressant och inte bara ett sätt att hålla svälten från dörren vinner mycket även socialt från arbetskamrater och arbetsplats. Känslan att måndag är början på en ny spännande vecka med utmaningar, stimulans och likasinnade. Inte konstigt att tiden går fort då.

Lite statistik:

En normal arbetsvecka i siffror och hur du fördelar den. Veckan har 168 timmar;

Arbetstid                  23%

Restid                        6% (räknarin tiden från det du avbryter det du gör till det du kan återgå till det du ska göra)

Sova                         33%

Tråkiga uppgifter       6% (tvätta, handla mat, städa etc)

Laga mat                   5% (frukost, middag 5 dagar i veckan samt att vi lägger mer tid på samtliga mål under helgen)

Återstår                    27% (alltså marginellt mer än tiden på arbetet. nu ska vi hinna träna, älska, hålla kontakt med våra vänner, hålla kontakt med familj, kanske träffa nya vänner, utveckla en ny hobby, skriva den där romanen, och så vidare. Detta förutsatt att chefen inte beordnar övertid. I så fall är det från den här tiden vi tar det. Vi kan ju inte gärna förkorta restiden eller strunta i de tråkiga uppgifterna eller hur.)

Familj - stor eller liten, genom blod och/eller vatten. Likheten mellan familj och nära vänner är stor. Finns det någon skillnad? Vi väljer i mångt och mycket vår familj. Dessa lägger vi mycket kärlek och tid på. Tiden vi styr över själva styr vi i mesta möjligaste mån till familjen. Att ingå i någons familj och att välja in någon i sin familj är stort. Kanske till och med meningen med livet.

Släkt - släkten är värst heter det. Varför vet jag inte. Släkten finns där oavsett om vi vill eller inte. Vi föds in i släkten så enda gemensamma nämnaren är just det. Intressen, värderingar, och så vidare kan vara samma men behöver definitivt inte vara det. Det gör släkten intresant tycker jag. I min värld finns det väldigt många jag kan kalla släkt. Skulle vi samla alla vid ett tillfälle kommer vi nog en bra bit över hundra. Närmare tvåhundra? Intressant. Sannolikheten att alla dessa delar mina intressen, värderingar och så vidare är obefintlig vill jag påstå. Det är det som gör det intressant. 

Träffade fyrtio släktingar igår. Bara en så enkel sak som svaret på frågan vad jag arbetar med är intresant. Många släktningar vet inte riktigt vad det innebär och skrämmande många känner inte till min arbetsgivare, knappt ens till namnet. Då ska vi komma ihåg att jag ägnar väldigt stor del av min vakna tid där. På ett ställe släkten knappt känner till med arbetsuppgifter främmande för de flesta av dem. Samtidigt gäller det omvända för min relation till mina släktingar. Fastnade i en diskussion om plasttillverkning mot bland annat sjukvårdsindustrin. Företaget han jobbar åt gör ett skydd mot vaccinationsnålar så när nålen är använd och ska slängas omslutes den av ett skydd som gör att man inte kan sticka sig på den. Smart.

"Hur många sådana gör ni?"

"80 miljoner"

Hur ska man förhålla sig till en sådan siffra? 

Kul, bra jobbat eller Jaha, vad tråkigt, hoppas det vänder uppåt snart.

Oavsett så är det intressant och är vi bara mottagliga finns en hel värld att upptäcka på dessa släkt träffar. 

Tiden flög iväg och innan jag visste ordet av var det dags att bege sig hemåt. Efter att på sedvanligt sätt bytt telefonnummer, mailadress och liknade samt gett varandra löften om att det inte får dröja så länge innan vi ses igen bar det hemmåt.

Jag funderade en del och kan konstatera att varje vecka behöver jag nog inte träffa släkten men när jag väl träffar dem tillför de en dimenssion jag absolut inte vill vara utan.

Titeln på Ulf Peder Olrogs gamla visa från 40-talet gör sig ständigt påmind.

"Allting går att sälja med möedande reklam - kom och köp konserverad gröt".

Det är som tidigare sagts nytt år och med det kommer ambitionen om ett sundare leverne.

Träningskortet är införskaffat, nya träningskläder inköpte och nyttiga smoothie recept nerladdade. 

Jag har dessutom drabbats av "konfirmationsbias". Jag söker och tar emot intryck som stärker mig i motiveringen om att komma i form och avvisar de motverkande. Exempelvis har jag börjat gå de åtta trapporna till kontoret etfer lunch. På morgonen tar jag dock hissen (vanans makt). 

Tillbaka till titeln på detta inlägg:

Sedan träningskortet inskaffades inbillar jag mig att jag blir mer exponerad för träning, träningsprodukter, träningssituationer och så vidare. Häromdagen kom jag till exempel i kontakt med två killar i min egen ålder som startat ett eget gym. Jag blev inbjuden att besöka deras anläggning och det första som slog mig var engagemanget. Oavsett i vilket sammanhang det är så finns det inget så inspirerande som engagerade människor. De brinner för vad de gör och kan inte fort nog dela med sig av sin passion till andra. Det bara lyser i ögonen på dem och hela deras kropp vill inget hellre än att förmedla den känslan till vem helst som kommer i deras väg. 

Underbart. Härligt. Medryckande.

Deras affärsidé beskrivs i tre ord, exklusivt, diskret, målinriktat, fokuserat.

(Det där var ju fyra ord tänker ni. Jag vet, skulle bara kolla att ni var med)

De berättade att hit kom bara människor som verkligen var motiverade att träna. Alla pass bedrevs med personlig tränare och antalet medlemmar ska helst inte överstiga 100, möjligen 150 men det var ett absolut tak. Det går inte att ansöka om medlemskap utan man blir invald på rekomendation. Nästan samtliga medlemmar lär efter ett kort tag känna varandra och nästan alla lämnar kvar sina träningskläder där och får dem tvättade till nästa dag. Lätt att bara droppa in på lunchen, efter jobbet eller en lördagseftermiddag och köra ett pass. Varje pass individanpassas naturligtvis och reaktionen hos medlemmarna efter ett träningspass är att det de hållit på med på andra gym inte varit riktig träning. Detta är riktig träning. 

Sakta börjar det gå upp för mig att mina 3000 investerade kronor för två veckor sedan i mitt årskort kanske var för snabbt gjort. Det är ju här man ska vara medlem. Häftigt också att man inte ser utifrån att det är ett gym. Coolt är bara förnamnet. 

"Om du vill kan du få en provtimme och se hur det känns"

Megacoolt, klart jag ska göra det. Det kostar väl lite mer än mitt nuvarande men hipfaktorn är ju väldigt hög och det måste ju betyda någonting.

"Du kanske undrar vad det kostar?"

Egentlkgen inte men du kan ju berätta ändå tänkte jag. En sak jag lärt mig är att när du ska få ett besked och inte vill avslöja din reaktion ska man tänka på ett svårt mattetal. Det gör att man ser intresserad ut men man har fullt upp med att lösa talet att man inte röjer vad man tycker om beskedet som just ska levereras. Jag funderade på 

4235 x 123. Det är svårt.

"1000 kronor"

Skämtar han, 1000 kronor och jag som just betalt 3000 för något som inte är i närheten av detta.

" i veckan"

Skämtar han, 1000 kronor i veckan. I veckan. 

Han fortsatte berätta om hur man kunde dela upp betalningen och att om man tänkte efter så var detta billigare än något annat gymkort med tanke på effektiviteten i träningen. De kunde uppvisa resultat som skulle få vem som helst att baksna, Visst, visst. Jag säger som visan;

"Allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt."

Han fortsatte berätta om alla spännande människor som tränade där och om man VERKLIGEN brydde sig om sin träning så var det här det enda alternativet. 

För ett kort ögonblick tänkte jag att han har nog rätt. För ett kort ögonblick fick jag lite dåligt samvete att jag inte tog min träning på allvar utan endast spederat 3000 per ÅR på min kort. Oseriöst.

Den tanken försvann dock i samma sekund jag räknat ut ett annat tal i huvudet. Nämligen hur många år jag kan träna på mitt gym för ett år på detta. Rätt svar (trumvirvel) 17. Rätt svar är 17 år och några månader. En annan uträkning jag gjorde i huvudet var att om jag i stället för ett 52000 kronor kort köpte ett 3000 kronor kort och investerade de 49000 kronor jag sparade varje år och fick 5 procents årlig avkasting skulle jag ha cirka sådär en pengar till en villa i en medelstor svensk stad. Och antagligen pengar över.

Trots detta gick jag därifrån men en gnagande tanke i huvudet hur min kropp skulle sett ut efter 17 år av denna super träning. Kanske skulle jag ångra mig om jag kunde få reda på svaret men det kommer jag ända aldrig få veta.

Häromdagen fick jag en inbjudan till ett dop. Mina första spontana tankar var.

Trevligt - trist - långsamt men de byttes ganska snart ut mot priviligerat.

Jag kan inte påstå att jag är kristen, jag har en gudstro, jag tror på något men är ingen trogen kyrkobesökare.

Har aldrig varit på julotta. Bodde nära en kyrka en gång, gick på mässan på långfredanen och smet i pausen....

Har varit på ett stort antal dop och det är alltid kallt. Kanske för att jag jämför med bröllop som alltid är under vår/sommar medan de dop jag varit på inträffat när det varit kallt. Det lär inte vara annorlunda på lördag nu när kung Bore slutligen satt klorna i oss. 

Jag kom i samtal med en person jag också trodde var inbjuden vilket visade sig inte vara fallet. Tänkte inte så mycket mer på det just då men när vid senare eftertanke slog det mig: Vad priviligerad jag är. Vilken ära.

Inbjudan var inte för alla.

Detta är, näst efter själva födseln, den största dagen i den nya familjens liv och de vill att jag närvarar. De vill inte att alla närvarar men det är viktigt att jag gör det. Jag lägger inga värderingar i deras val av gäster.

Jag noterar bara att de haft en tanke, gjort en första lista, gallrat, sett över listan igen, kanske gallrat ytterligare och kvar är jag.

En ära och ett förtroende. Livet börjar och jag är med. 

Presenten kom jag på i samma sekund jag läst inbjudan och beslutat tacka ja. En flaska vin. Som går att lagra till tjugoårsdagen eller längre. Kanske kan den nyfödde få lite av mitt intresse för vin. Hoppas. I sambnd med dopet är det också moderns fyrtio års kalas. Hon får också vin med känner jag föräldrarna rätt så dricks det i närtid.

Behöver alltså ett ungt vin som blir bättre med åren och ett moget vin i sina bästa år färdigt att drickas.

Lite som livet. Det unga behöver tid att mogn, växa. Det mogna har sin bästa tid nu. Så känns det när man nått en viss ålder, en viss erfarenhet: bästa tiden är nu. Det har jag svarat senaste tio åren på frågan:

När hade du det som bäst?

Nu! Alltid nu!

Snacka om att vara priviligerad!

Sådärja, då var man igång.

Första träningspasset på jag vet inte hur länge.

Vi talar nog sent åttiotal, möjligen någon enstaka gång under nittiotalet.

Det som slår mig är den påtagliga skillnaden då och nu.

Då upplevde jag att det var mest män, tatueringar och skitiga träningskläder.

Lokalen kändes trång, svettig och överallt var det speglar där folk (mest män) ivrigt poserade samtidigt som man hade någon vikt i vardera hand. Utövarna var lite oproppotioneligt byggda och oavsett vilken årstid det var hade man en jämn och fin solbränna. Inte nödvändigtvis som ett resultat av en nyligen genomförd utlandsresa utan snarare så kombinerades medlemskapet på gymet med ett årskort på ett närliggande solarium.

Huden hade en gulaktig ton och det luktade alltid lite specielt när dessa "byggare" var i närheten.

Lägg därtill en blondering som var på väg att växa ur och jag tror du har bilden klar för dig.

Jag behöver nog inte berätta hur malplace jag kände mig i en sådan miljö.

Det som nu slår mig är den påtagliga skillnad jag nu upplever. Lokalen är stor.

Högt i tak, ljust och fräscht. Stora fönster och nästan en total avsaknad av speglar. 

Männen med tatueringar är kvar men deras träningsgarderob har genomgått en total

makover (som vi säger "overthere). Männen med tatueringar är heller inte i majoritet. Det finns också tjejer/kvinnor med tatueringar. Yngre män, äldre män med eller utan tatueringar. Tjejer/kvinnor, tanter, gubbar, barn och så vidare. Folk ser väldigt motiverade och fokuserade ut och klädseln är som tagen ur en stor sportkedjas marknadsföringsmaterial. Alla ser superproffsiga ut och jag tackar min gud att jag inte tog den där trasiga skitiga tröjan jag för ett kort ögonblick övervägde men som jag istället slängde.

Ur högtalarna ljuder de senaste hitsen och jag kommer på mig själv ryckas med.

Min fru kommer fram och meddelar att hon har hittat ett pass hon hoppar på.

Bra, tänker jag så kan jag ta det i min takt. Jag går med bestämda steg genom lokalen. Man vill ju inte verka oerfaren och det finns inget som verkar mer vilset än att med långsamma steg och osäker blick "strosa" planlöst runt.

Under min framfart letar jag desperat med blicken och försöker hitta en maskin jag känner igen och som jag utan större problem kan få igång och därifrån kunna göra nya observationer om nästa maskin.

Jag hittar ingen och hastigheten jag satt upp gör att jag snabbt närmar mig slutet av lokalen.

Där, i ett avskillt hörn, ser jag vad som verkar vara min räddning. Roddmaskiner. Det sitter två killar och ror och det finns ytterligare tre tomma maskiner. Perfekt. Jag slår mig ner, trycker lite på måfå på instrumentpanelen och får igång ett program som heter fånga fiskar. Efter att ha "fångt fiskar" i vad som känns som en evighet men som visar sig vara 10 minuter anser jag mig vara redo att ta mig vidare i lokalen. Från min hörnplats har jag spanat in löpbanden. Fem till antalet och det står en ensam tjej vid det yttre av dem. Perfekt. Jag ställer mig vid den andra kanten och trycker igång, Quickstart. Ingenting händer. Jag försöker få igång något av programmen; intervall, puls, fatburn men inget händer. Det visar sig efter viss hjälp från en välvillig medtränare att maskinen är utrustad med ett säkerhetssnöre som måste fästas innan start kan ske. Så där, äntligen igång. Jag kör ett manuellt program för unvikande av negativa överraskningar. Jag trycker upp hastigheten till önskad nivå och tänker att detta kan jag hålla på med en halvtimme. Sagt och gjort. Kommer in i "andra andningen" och det går väldigt över förväntan. Efter exakt en halvtimme kliver jag av, väldigt nöjd med min insats. Nu måste jag hitta något att sysselsätta mig med sista tjugo minuterna. Efter att rört mig hastigt och bestämt genom lokalen i jakten på något jag känner igen hamnar jag åter igen nere i hörnet vid roddmaskinen. Jag "fångar fiskar" 10 minuter till och det får avsluta mitt första pass på väldigt länge. Känns bra och det är troligt att jag kommer göra om detta. Kanske att jag provar några andra maskiner då.

Vi får se.