Häromdagen fick jag en bok i present - En doft av Champange.

Författaren till boken har PROVAT och BETYGSATT inte mindre än 8000 (ÅTTATUSEN) olika Champanger.

Vilken passon, dedikation. Vilket intresse. Boken är tjock som en bibel med en hård kant i gul guld.

Väldigt elegant. Känns lyxig. Jag kan inte påstå att jag är jätte intresserad av Champange.

Den ska vara kall, torr och gratis var det någon som sa.

I unga år var relationen till denna ädla dryck kall. Och då var det inte Champangen som var kall utan jag där jag stod ute på någon tomt runt tolvslaget på nyårsafton utan vare sig jacka eller kavaj och försökta med blåfrusna fingrar få upp korkj....n för att sedan avnjuta det, som inte kom på mig eller någon i min närhet, antingen direkt ur flaskan eller i medhavd plastmugg. Det sistnämnda var uteslutet så det blev ur flaskan.

Nuförtiden har jag lärt mig att ju bättre Champange desto tidigare på kvällen. En del matigare går utmärkt till varmrätt, de något torrare till förrätt och de lite sötare till desserten. Det är också spännande att exprimentera lite med temeraturen för att hitta sin favorit. Inte för kall men mer kall en ljummen om ni frågar mig.

Tillbaka till En doft av Champange. Det är med en väldig inlevelse författaren tar oss med till olika distrikt, vingårdar, årgångar etc. Alltid med en kommentar. Ett betyg, både om Champangen skall drickas just nu samt ett max betyg den som mest kan uppnå. Vinner den på att lagras? Jag måste erkänna att jag kommer på mig själv sittandes timvis bläddrandes i den här boken. Facinerad av denna mytomspunna dryck men framförallt av författaren lidelse, passion för denna ädla dryck.

Risken är stor att man blir så uppe i det man lär sig att man snart inte kan förstå varför man vid uppnådd ålder inte tidigare har påbörjat en samling årgångschampanger. Risken för den egna plånboken det vill säga. Sen har vu ju det där med lagring. Flaskan ska ligga svalt, mörkt och just ligga. Den får inte stå då kan korken torka och krympa och vinet kan oxideras och påverkas och kolsyra kan försvinna och det vore ju KATASTROF.

Flaskan ja, en årgångschampange göres som vi alla förstår bäst i en Magnumbutelj. Men det var väl ingen som trodde något annat. Även om det kommer dröja innan jag kan kalla mig något som ens snuddar vid att förstå denna spännande dryck så kommer jag hedanefter gå in för varje glas Champange som kommer i min väg med stor entusiasm och vilja att hitta alla de där smakerna som kittlar på tungan och dansar en försiktig vals över gommen för att sedan explodera i en smaksensation som fyller mina sinnen och gör att för ett litet ögonblick tiden till synes stannar upp. 

Och i väntan på nästa tillfälle sitter jag där, i min läsfåtölj, uppslukad av min bok, och är så lycklig.