Sådärja, då var man igång.

Första träningspasset på jag vet inte hur länge.

Vi talar nog sent åttiotal, möjligen någon enstaka gång under nittiotalet.

Det som slår mig är den påtagliga skillnaden då och nu.

Då upplevde jag att det var mest män, tatueringar och skitiga träningskläder.

Lokalen kändes trång, svettig och överallt var det speglar där folk (mest män) ivrigt poserade samtidigt som man hade någon vikt i vardera hand. Utövarna var lite oproppotioneligt byggda och oavsett vilken årstid det var hade man en jämn och fin solbränna. Inte nödvändigtvis som ett resultat av en nyligen genomförd utlandsresa utan snarare så kombinerades medlemskapet på gymet med ett årskort på ett närliggande solarium.

Huden hade en gulaktig ton och det luktade alltid lite specielt när dessa "byggare" var i närheten.

Lägg därtill en blondering som var på väg att växa ur och jag tror du har bilden klar för dig.

Jag behöver nog inte berätta hur malplace jag kände mig i en sådan miljö.

Det som nu slår mig är den påtagliga skillnad jag nu upplever. Lokalen är stor.

Högt i tak, ljust och fräscht. Stora fönster och nästan en total avsaknad av speglar. 

Männen med tatueringar är kvar men deras träningsgarderob har genomgått en total

makover (som vi säger "overthere). Männen med tatueringar är heller inte i majoritet. Det finns också tjejer/kvinnor med tatueringar. Yngre män, äldre män med eller utan tatueringar. Tjejer/kvinnor, tanter, gubbar, barn och så vidare. Folk ser väldigt motiverade och fokuserade ut och klädseln är som tagen ur en stor sportkedjas marknadsföringsmaterial. Alla ser superproffsiga ut och jag tackar min gud att jag inte tog den där trasiga skitiga tröjan jag för ett kort ögonblick övervägde men som jag istället slängde.

Ur högtalarna ljuder de senaste hitsen och jag kommer på mig själv ryckas med.

Min fru kommer fram och meddelar att hon har hittat ett pass hon hoppar på.

Bra, tänker jag så kan jag ta det i min takt. Jag går med bestämda steg genom lokalen. Man vill ju inte verka oerfaren och det finns inget som verkar mer vilset än att med långsamma steg och osäker blick "strosa" planlöst runt.

Under min framfart letar jag desperat med blicken och försöker hitta en maskin jag känner igen och som jag utan större problem kan få igång och därifrån kunna göra nya observationer om nästa maskin.

Jag hittar ingen och hastigheten jag satt upp gör att jag snabbt närmar mig slutet av lokalen.

Där, i ett avskillt hörn, ser jag vad som verkar vara min räddning. Roddmaskiner. Det sitter två killar och ror och det finns ytterligare tre tomma maskiner. Perfekt. Jag slår mig ner, trycker lite på måfå på instrumentpanelen och får igång ett program som heter fånga fiskar. Efter att ha "fångt fiskar" i vad som känns som en evighet men som visar sig vara 10 minuter anser jag mig vara redo att ta mig vidare i lokalen. Från min hörnplats har jag spanat in löpbanden. Fem till antalet och det står en ensam tjej vid det yttre av dem. Perfekt. Jag ställer mig vid den andra kanten och trycker igång, Quickstart. Ingenting händer. Jag försöker få igång något av programmen; intervall, puls, fatburn men inget händer. Det visar sig efter viss hjälp från en välvillig medtränare att maskinen är utrustad med ett säkerhetssnöre som måste fästas innan start kan ske. Så där, äntligen igång. Jag kör ett manuellt program för unvikande av negativa överraskningar. Jag trycker upp hastigheten till önskad nivå och tänker att detta kan jag hålla på med en halvtimme. Sagt och gjort. Kommer in i "andra andningen" och det går väldigt över förväntan. Efter exakt en halvtimme kliver jag av, väldigt nöjd med min insats. Nu måste jag hitta något att sysselsätta mig med sista tjugo minuterna. Efter att rört mig hastigt och bestämt genom lokalen i jakten på något jag känner igen hamnar jag åter igen nere i hörnet vid roddmaskinen. Jag "fångar fiskar" 10 minuter till och det får avsluta mitt första pass på väldigt länge. Känns bra och det är troligt att jag kommer göra om detta. Kanske att jag provar några andra maskiner då.

Vi får se.